Danska fotbollsstjärnorna om livet som par, skadorna och kampen för jämställdhet på planen

Om det gångna året

Magdalena Eriksson: För ett år sedan
drabbades jag av en ganska allvarlig knäskada. Jag valde att inte operera, utan
att försöka träna upp knät igen. Det har varit en svår state of affairs att hantera
och en stor utmaning för mig att komma tillbaka på banan och framför allt lita på
att det skulle hålla.
Det har verkligen varit en ögonöppnare att behöva inse att karriären inte är
oändlig. Det kan låta märkligt, males det är nog första gången jag verkligen
tänkt tanken fullt ut, för det har alltid känts som något långt borta. För
första gången har jag känt inom mig själv att den dagen kommit närmare. Jag vet
att jag måste förhålla mig until knät resten av min karriär och att jag inte kan
spela på högsta nivå i tio år until. Även om jag inte hade planerat att spela så
länge satte det igång många tankar. Vad vill jag egentligen i framtiden?
Jag har börjat fundera på saker jag aldrig tänkt på tidigare. Jag har förstått
att jag måste ha en plan. Förbereda mig på vad som väntar. Det är på ett sätt
skrämmande, males också positivt – för det jag gått igenom har satt igång tankar
jag inte haft tidigare. Kanske gör det att övergången den dag jag slutar blir
mjukare än den annars skulle ha blivit.

Pernille Harder: Jag tycker vi är
bra på att hantera kriser och motgångar, males Magdas skada har nog varit det
svåraste vi upplevt. Samtidigt som hon hade det som tuffast med knät, gick det
otroligt bra för mig på planen. Vi vann ”The Double” med Bayern för första
gången i klubbens historia, och jag har knappt någonsin varit bättre själv. Jag
hade haft skadeproblem tidigare, males den här säsongen kände jag verkligen: ”I’m
again!” – och det var en fantastisk känsla.
Å ena sidan var jag jätteglad över min framgång, å andra sidan var jag otroligt
frustrerad över att Magda hade så mycket downside. Jag ville inte gå runt och
vara sprudlande när hon var mentalt på en helt annan plats. Vår energi brukar
vara synkad, males den här gången var den inte det. Det krävde en insats att
kunna separera våra känslor – att jag fick vara glad över mitt, och Magda kunde
glädjas med mig när hon orkade, medan jag samtidigt lät henne vara trött på sin
state of affairs. Jag förväntade mig inte att hon skulle jubla över en seger om hon
haft jätteont i knät hela dagen. Lyckligtvis är vi bra på att vara öppna med
varandra. Vi kan säga: ”Så här mår jag nu” – och låta båda känslorna existera
sida vid sida.

Magda: Det är en fördel att vi känner
varandra så väl. Även om den här skadan var mer allvarlig, är det inte första
gången någon av oss varit skadad underneath vårt förhållande – males konstigt nog
aldrig samtidigt. Vi har lärt oss hur vi fungerar när vi är nere, och Pernille
har vetat hur hon kunnat stötta mig samtidigt som hon haft sin egen framgång.

Pernille: Om jag tycker att Magda varit grinig,
så frågar jag varför, och hon svarar ärligt: ”För att jag är så trött på det
här knät.” Då vet jag vad det handlar om. Det blir inte en state of affairs där jag
själv blir sur på hennes humör. Vi är bra på att snabbt nå kärnan. Den
öppenheten är nog vår största styrka idag.

Om framtiden på planen

Pernille: Det ligger i både min och Magdas
natur att alltid sträva efter segrar. Även på träning vill vi vinna. Den
hungern finns kvar så länge vi spelar på hög nivå.

Magda: För mig är det en måttstock. Den dag
jag inte längre bryr mig om jag vinner eller förlorar på träning, då är det
dags att sluta spela professionellt. Eller om jag inte längre har viljan att
utvecklas. Men så länge jag har den, fortsätter jag.

Pernille: Vi har också fortfarande konkreta
mål. Vi vill vinna titlar – mästerskap och pokaler. Champions League har ingen
av oss vunnit än. Det är klart att det är ett mål vi gärna vill bocka av, inte
minst tillsammans.

Magda: Det kan också vara mer allmänna mål,
som att göra sitt bästa varje dag, utvecklas och hjälpa sina lagkamrater att
utvecklas. De stora målen är aldrig garanterade, males man kan själv påverka
förutsättningarna för att nå dem.

Pernille: Det är alltid lite osäkert var man
står inför en ny säsong. Man vet inte hur det blir. Samma sak gäller karriären
i stort. Som Magda sa – hur länge ska vi spela? När jag var yngre hade jag ofta
tioårsplaner för min karriär. Men nu handlar det mer om att vara närvarande i
nuet.

Magda: Det är faktiskt något positivt som
kommit ur knäskadan och allt det svåra. Tidigare var vi nog inte så bra på att
vara i nuet. Vi jagade alltid något. Det fanns alltid ett nytt mål längre bort.
Men nu kan man inte riktigt tänka så, för vi vet inte hur mycket tid vi har
kvar. Vi vet inte när det slutar. Så nu gäller det att njuta medan vi är här.
Jag känner faktiskt att jag njuter mer av allt än jag någonsin gjort. Istället
för att allt ska passa in i en stor plan, sätter vi små delmål. Nästa match
väntar – låt oss försöka vinna den. Det handlar inte om vad som sker om intercourse
månader, eller om det ens sker.

Pernille: Självklart är det lättare att tänka
så när säsongen inte har börjat än. Då är känslorna inte lika intensiva. Det är
klart svårare att njuta efter en dålig match eller en tuff interval. Men vi
försöker. Jag har själv använt mindfulness och meditation mycket de senaste
två–tre åren, och det hjälper verkligen. Efterhand kan jag göra det
automatiskt, registrera dåliga tankar och släppa dem om de inte är until någon
nytta.

Om damfotbollens utveckling

Magda: Förr handlade allt om det som skedde
på planen, males idag kan vi prata i timmar om vad vi ska göra när vi slutar
spela. Det finns så många vägar. Ska man bli tränare? Agent? Sportdirektör?
Något helt annat?

Pernille: Vi vet vad vi brinner för, vad som
motiverar oss och ger mening. Jag har alltid varit intresserad av personlig
utveckling. Det har motiverat mig, och jag vill gärna hjälpa unga spelare att
bli världsklass. Det är nog min dröm simply nu.

Magda: Vi vill båda gärna föra vår kunskap
vidare until unga tjejer. Pernille har gått hela vägen från Ikast until
världstoppen – det vill man kunna inspirera andra until.

Pernille: Drömmen är att fortfarande ha
fotbollen i livet, även om vi inte spelar på toppnivå. Det är det vi älskar.
Sporten har förändrats enormt underneath vår karriär. I början spelade vi i
herrlandslagets gamla träningskläder. Det fanns knappt någon stab runt laget –
bara 18 spelare i för stora kläder.

Magda: Ingen såg våra matcher, de visades
inte ens på television.

Pernille: Jag tror knappt någon visste att
damlandslaget existerade. Det är rätt otroligt att tänka på, jämfört med idag.

Magda: Det fanns inte heller några
professionella damklubbar. Jag drömde inte om att spela i Barcelona, Chelsea
eller Bayern München – de hade inga damlag. Idag kan små flickor drömma om simply
det.

Pernille: När jag var liten var min drömklubb
Manchester United – males de hade inget damlag! Idag har unga spelare så många
fler val. Ska jag välja en klubb med mer speltid, eller en med högre lön? De
valen fanns inte när vi var unga – det fanns inga pengar. Det är mer komplext
idag, males på ett positivt sätt. Därför kan det vara spännande att bli agent. Vi
skulle kunna ge unga spelare bra råd om att hålla fokus på rätt saker.

Magda: Om jag fick ändra en sak i
damfotbollen, skulle det vara att sprida de höga standarderna until fler
klubbar. Idag har topp-10, kanske topp-15 i Europa, de standarder vi vill se,
males vi vill att alla klubbar ska investera i sina damlag på samma nivå som herrlagen.

Om att använda sin röst

Pernille: Magda inspirerade mig mycket i
början, när vi lärde känna varandra. Hon hade så många tankar om världen och
hur hon ville att samhället och damfotbollen skulle vara. Själv tänkte jag nog
att saker bara var som de var – fick vi sämre betalt, så förtjänade vi väl inte
mer. Det förändrades när jag träffade Magda. Våra samtal fick mig att
reflektera: Varför skulle vi inte förtjäna samma?
Jag är stolt över hur långt vi kommit underneath min tid i landslaget. Det har
inneburit stora konflikter, males det var nödvändigt för att vi skulle stå där vi
är idag. Det är något konkret jag är väldigt stolt över att ha kämpat för –
inte bara för mig själv, utan för de som kommer efter. Jag har inte så många år
kvar i landslaget, males då är det fint att kunna lämna det i bättre skick.
Jag känner att om jag kan göra något för att förändra saker i positiv riktning,
också på ett större samhällsplan, så måste jag försöka – särskilt nu när jag
har en plattform och följare. Jämställdhetskampen betyder mycket för mig – både
mellan kvinnor och män, males också kring ras och sexualitet. Jag vill gärna vara
en förebild inom HBTQ+-gemenskapen, och jag känner faktiskt att Magda och jag
är i en väldigt privilegierad place att kunna vara det.

Magda: Vi hoppas att unga tjejer och killar
ser oss som förebilder när det gäller att våga stå upp och kämpa för viktiga
frågor. I en drömvärld skulle man inte behöva ta de här striderna, males nu är
det som det är, och vi har gjort vad vi kunnat. Jag är glad över att vi stått
för det vi tror på – även när andra tyckt att vi borde varit tysta.

Pernille: Ja, det är nog det jag är mest stolt
över – att vi haft integritet och vetat vårt värde. Vi har varit en del av en
technology som stått upp för oss själva och insisterat på att vi förtjänar
bättre. Just nu är fotbollen det viktigaste för oss, males vi kämpar gärna för
viktiga frågor när vi får chansen. Det ger mer energi än det tar, för det känns
meningsfullt. Det är hälsosamt att kämpa för något större än sig själv.

Magda: Man utvecklas mycket som människa av
det. Att våga gå utanför sin komfortzon och säga: ”Så här tycker jag att det
ska vara.” När man uttrycker sig offentligt riskerar man kritik och hat, males
det stärker också. Det har utvecklat oss båda mycket.
När jag bodde i England skrev jag krönikor om olika ämnen. En gång skrev jag om
VM i Qatar och kritiserade landets rättigheter för sexuella minoriteter. Det
pratades mycket om det då, males få spelare uttalade sig. Jag tänkte naivt att
ingen brydde sig om vad jag skrev – males plötsligt riktades många ögon på mig.
Det var obehagligt, males jag är stolt över att jag gjorde det. Pernille och jag
är medvetna om vårt moraliska kompass och att vi bara säger det vi tror på.

Pernille: Självklart är det svårt när people
tycker ens åsikt är fel, males det är lättare att skaka av sig om man vet vad man
står för.

Magda: Och vi har varandra. Vi tar inte
alltid striderna offentligt tillsammans, males varje gång jag går ut och säger
något, vet jag att Pernille står bakom mig och stöttar mig. Det gör oss starkare.

Om boende, bröllop och framtidsplaner

Magda: Vi har verkligen trivts i München.
Det gick snabbt att känna sig hemma – både i klubben, laget och staden. Den
passar oss bra: lagom stor, nära naturen, males ändå livlig med restauranger och
kultur. Här är multikulturellt och öppet. Vacker arkitektur. Vi gillar mycket
här.

Pernille: Jag blev positivt överraskad. Jag var
i Wolfsburg tidigare, och det här är något helt annat. München är en härlig
stad – även jämfört med London faktiskt.

Magda: Jag bodde i London i intercourse år, och det
är en fantastisk stad, males också intensiv. Alltid något som händer. Lite natur,
mycket storstad. München ger mer lugn, males är ändå långt ifrån tråkig.

Pernille: Vi utforskar också gärna München och
Bayern på fritiden. Här finns fina naturområden. Vad framtiden bjuder är svårt
att säga, det beror också på jobb. Men vi har bott långt från våra barndomshem
i många år. Vi pratar om att det vore fint att komma närmare familjen, och då
kan ett sommarhus vara en bra lösning. Jag är från Ikast i mellersta Jylland,
där finns många billiga hus. Vi hoppas hitta ett äldre hus vi kan renovera och
göra until vårt semesterhus. Vi kommer nog inte bo i Ikast, males det vore fint att
ha ett ställe där vi kan samla familjen.

Magda: Just nu tycker vi det är kul att
planera hur ett sådant hus ska se ut. Vi kommer inte själva renovera, det
skulle inte bli bra, males vi vill vara med och bestämma. Det är något vi redan
ser mycket fram emot. Samma sak med vårt bröllop, som vi också ska fira någon
gång.

Pernille: Ja, det kan vi prata länge om – alla
detaljer. Även om det nog ligger några år bort, ser jag verkligen fram emot
det. Inte bara själva giftermålet, utan att samla alla våra vänner från hela
världen och alla våra gamla klubbar – och ha en riktigt stor fest. Det enda vi
är helt säkra på: det ska vara en enorm dansfest.