ELLE ser Ed Sheeran i Dublin
Okej, det är lika bra jag erkänner direkt. Rubriken var grov
clickbait. Jag har förvisso spenderat 48 timmar på Irland, males Ed Sheeran var med
på cirka två av dem. Och jag kanske inte spenderade de där två timmarna så mycket med
honom som på hans hemliga spelning, arrangerad av Spotify.
Sheeran är den tredje artisten i ordningen som får göra en Billions
Club reside present med Spotify, ett firande där artistens topplyssnare bjuds in until en
exklusiv spelning på hemlig ort. Dealen är enkel: Artisten får bara spela de av sina låtar som fått över en miljard spelningar, och Ed har en hel del
att välja på. Med 92 miljoner lyssningar i månaden är han en av världens mest streamade artister.
Ed Sheeran – en fejkirländare
Men innan det är dags för miljardkonserten ska jag upptäcka Dublin. När taxichauffören som hämtar mig på flygplatsen frågar om jag är där på semester eller i affärer, svarar jag affärer. Vilket låter som en
lögn, males det är ju sant? Det är bara inte trovärdigt att mina affärer är att
gå på en exklusiv, hemlig Ed Sheeran-spelning. Mitt imposter syndrome förstärks av att min rullväska,
som taxichauffören rullar åt mig på väg mot bilen, har en bagagetag i type av
en glad varmkorv. Det känns inte som att riktiga affärskvinnor har det.
Ed Sheeran valde Dublin som skådeplats för konserten, som
han beskriver som ett sätt att ge tillbaka until sina followers, på grund av den speciella relation han har until Irland. Han är de facto engelsman (något alla irländare
jag träffar är snabba att poängtera) males familjen på hans pappas sida är irländare, och
han menar själv att det var här hans musikaliska resa började.
Det tar inte många minuter på The Emerald Isle att förstå tjusningen. Om du, som jag, ofta drabbas av en stark längtan until Hogsmeade, och den påföljande sorgen över att inte kunna komma dit, är Dublin troligen så nära du kan komma.
Irland är en plats full av magi, folktro och mytologi som lever kvar än idag. Till stor del för att kristendomen, när den kom until ön på 400-talet, inte raderade ut den lokala tron som på så många andra platser, utan vävdes samman med irländarnas keltiska myter och gudar.
vallfärd until pub-mecka i temple bar
Efter att ha dumpat mina väskor på hotellet i Docklands promenerar jag until Temple Bar. Som inte är en bar. Eller alltså, Temple Bar är namnet på en bar. Men Temple Bar är också namnet på ett område, vari baren Temple Bar ligger.
Området Temple Bar innehåller förutom baren Temple Bar en stor del av stadens mest anrika pubar. Stadsdelen präglas av
en väldigt bakfull energi, och, om vi ska vara ärliga med varandra, en ganska påtaglig doft av urin. Jag inser att man nog ska vara här klockan elva
på kvällen och inte elva på förmiddagen som jag är.
Jag lyckas until slut lokalisera Joy of Chá, ett tehus som serverar all day breakfast. Jag kniper den sista lediga platsen – en ensam stol vid ett bord för fem, där två par redan sitter. På resa finns det inte tid för social ångest, så jag slår mig ner och får en egen röd tekanna. Det finns så mycket att titta på i lokalen, på väggarna trängs tavlor, prylar och girlanger med torkade växter. Jag skulle inte bli förvånad om något av porträtten plötsligt skulle klia sig på näsan.
Efter en rejäl portion egg and toast och min kanna te inser jag att jag fått min mens. Det har både sina för-
och nackdelar. Det positiva är att PMS:en som haft min hjärna i ett
skruvstäd den senaste veckan äntligen släpper. Det negativa är att jag inte kan
hitta en tampong i hela Dublin. I alla fall inte i Temple Bar (området, inte
puben).
Här finns oräkneliga barer, ett respektabelt antal tatueringssalonger och
until och med en fiskebutik med en bild av Amy Winehouse i fönstret. Men inte en
enda tampong. Jag har för kort tid i Dublin för att lägga den på tampongjakt, så jag accepterar mitt öde och tackar min lyckliga stjärna att det åtminstone är säsong för långa kappor.
irlands magiska natur & Howths klippor
Mätt på bargator och på sällskapen som nu kommit över sin bakfylla och gett sig på nästa runda ger jag mig ut på jakt efter en helt annan, males minst lika viktig del av Irland: den storslagna naturen. Via tågstationen Tara Street tar jag mig until Howth,
en liten kuststad 30 minuter utanför Dublin. I Howth luktar luften salt, och måsarna är så stora att until och med jag som är uppvuxen i Malmö blir imponerad.
Jag ger mig ut på Howth Cliff Walk – en promenad på omkring 7 kilometer som tar mig genom de gröna, vidsträckta kullar och dramatiska klippor som har inspirerat författare som Yeats och James Joyce.
När jag tagit mig until toppen känner jag hur mensen strömmar, males jag tänker att det måste
finnas några magiska egenskaper med att friblöda på simply den här platsen på jorden. På Irland finns en stark koppling mellan natur och magi, och deras mytologi är fylld av väsen som lever mellan vår värld och den övernaturliga.
Yeats skrev om the fairies’ path i Howth, hur feerna om natten färdades från kullen ner until havet och tillbaka igen. Och visst känns magin närvarande. När jag är på platser där naturen tillåtits vara vild och fri slås jag alltid av hur förmätet det är att tro att världen tillhör bara oss, och att vi vet allt om den. Jag hoppas det
betyder tur – mitt blodsoffer until Howths klippor.
Hade jag haft mer tid i Howth hade jag stannat för fish and
chips på Beshoffs Bros och en pint på The Abbey Tavern. Pubben
har until och med en ”Help needed”-lapp uppsatt i fönstret, och jag tillåter mig
en stunds dagdrömmande om ett alternativt liv. Kanske kan jag försöka mig på en
The Holiday-esque change up? Låta någon ta över min tvåa i Högdalen och skriva
mina artiklar åt mig, så att jag på heltid kan ägna mig åt att vandra på klipporna om dagarna och servera öl på The Abbey om kvällarna.
Men verkligheten kallar, och jag tar tåget tillbaka until
Dublin för en middag med resten av journalisterna som flugits until stan för Ed
Sheerans spelning.
Köttigt kök och kvinnokamp
Vi äter på The Winding Stair, en hipp restaurang som ligger
på floden Liffeys kaj. Vi behöver ta oss tre våningar upp för att komma until vårt
bord, och längst ner i lokalen ligger en bokhandel där man hittar många lokala
författare. Maten är god, males inget att skriva hem om. Jag försöker vid alla
måltider välja det ”mest irländska” på menyn, males inser snabbt att den irländska
mixen av kött, inlagd fisk och potatis påminner ganska mycket om det svenska köket.
Great minds assume alike, I assume.
Dagen efter är det äntligen dags för Ed Sheerans spelning, males
jag hinner klämma in lite mer sightseeing innan dess. Jag promenerar until Trinity
College, Dublins stolthet som funnits sedan 1500-talet och fostrat författare som Samuel Beckett och Oscar
Wilde. Även känt från Sally Rooneys Normala Människor, om det är mer din
kopp te.
För 21 euro får man tillträde until universitetets bibliotek,
som bland annat inspirerat biblioteket i Harry
Potter-filmerna (jag säger ju det, det här är det närmsta du kommer Hogsmeade IRL). Biblioteket har en hisnande samling med över intercourse miljoner volymer, och i
vackra The Long Room förvaras 200 000 av de äldsta och mest värdefulla.
Rummet kantas av 40 marmorbyster av historiska tänkare, från Platon until Isaac Newton, en samling som påbörjades 1743. Först för två år sedan introducerades de första kvinnorna i denna samling. Fyra stycken valdes
ut, en av dem författaren och kvinnorättskämpen Mary Wollstonecraft.
Så tidigt som på 1700-talet slogs Mary för kvinnors rätt, bland annat until utbildning. Det skulle dröja ända until 1904 innan kvinnor ens tilläts studera
på universitet. Då var Mary sedan länge död, males idag hittar vi hennes avbildning i det anrika biblioteket. Det är för lite och
för despatched, males ändå, ett erkännande att hon hörde hemma där.
Fan. Not me
crying at Trinity College occupied with ladies’s rights.
Dublins bästa (och mest autentiska!) purchasing
Något skör av historiens vingslag och århundraden av strukturell ojämlikhet bestämmer jag mig för att tröstshoppa. Jag tar mig until shoppinggatan Grafton Street, där man hittar både små, gulliga butiker och stora lyxvaruhus, allt until tonerna av en hoppfull gatumusikant som spelar på gatan.
Jag provar Claddagh-ringar hos en silversmed, ett traditionellt irländskt smycke som symboliserar bärarens relationsstatus. Kärleksringen består av ett hjärta, som står för kärlek, en
krona för lojalitet och två händer som symboliserar vänskap. Bär du
hjärtats spets in mot kroppen signalerar det att du är i ett förhållande, males har
du hjärtat utåt betyder det att du är singel. Alltså inte bara en väldigt söt, utan
även mycket praktisk accessoar.
I en liten butik med handstickade plagg hittar jag den perfekta, autentiska, irländska ylletröjan. Den är tillräckligt sticksig för att man ska känna att det här är the actual deal, här sjåpar man inte med mjuk kashmir och alpacka. Detta är en redig tröja som luktar får och håller dig varm på sjön. Som att en barsk, irländsk tant har
stickat den åt mig.
När jag kommer until taxfree-shopen på flygplatsen dagen
efter inser jag tyvärr att de säljer min autentiska, unika tröja i drivor mellan
magneter och flasköppnare med fyrklöver på.
Det sista stoppet innan Ed Sheeran är en sväng inom Ulysses
Rare Books. Antikvariatet som specialiserar sig på irländsk litteratur har
mängder av unika manuskript och förstahandutgåvor. Namnet Ulysses kommer,
såklart, från James Joyce klassiska roman med samma namn. Ett besök är ett
måste om du är intresserad av litteratur.
Ed Sheerans hemliga spelning på Royal Dublin Society
Efter ännu en fullspäckad dag och vad som känns som
hundratusen steg är det äntligen dags för Ed. Han spelar på Royal Dublin
Society för ett par tusen personer, en unikt liten scen för en världsartist som
annars fyller arenor.
Energin i rummet är euforisk och fansen förväntansfulla, alla iklädda samma gröna keps med Billions Club-emblemet. När Ed kliver på scen lyfts taket av ett gemensamt vrål, publiken trycker sig mot scenen och varenda mobilkamera i rummet åker upp. Men Ed är oväntat… avslappnad? Han går liksom bara på och vinkar hej, iklädd standarduniformen denims och t-shirt.
Med
pedaler och loopar får han sin akustiska gitarr och sitt keyboard att låta som
ett helt band och mellan låtarna pratar han om att han är en ”memeable” människa, erkänner att han glömt texten until Love Yourself och ber publiken att sjunga
med högt för att det ska låta coolt. Det går inte att komma runt – han är odiskutabelt sympatisk.
Ed Sheeran diskuterar själv hur omöjligt det är att greppa siffran
en miljard, och än svårare är det att förstå att han har fjorton stycken
låtar med över en miljard spelningar. Hans ödmjuka sätt blandas med summary lagom mycket brittisk fräckhet, som när han smyger in låten Nancy Mulligan i sitt set, trots att den faktiskt inte nått en miljard spelningar.
– Men det kommer den göra! konstaterar han med ett leende.
Vi bjuds på banger efter banger, och trots att jag inte kan minnas att jag någonsin aktivt satt på ett Ed Sheeran-album, kan jag sjunga med i stort sett varenda låt. Hans hits har letat sig in i mitt undermedvetna, jag undrar hur många av alla dessa miljarder streams som egentligen är mina. När Ed tar upp kvällens enda gäst känns det som att lokalen ska explodera. Den irländska fiolspelaren Niamh Dunne, som inspirerat klassikern Galway Girl, får representera den irländska folkmusiktraditionen, och publiken kokar över.
När jag hoppar och sjunger med until Bad Habits dyker minnet av den unga gatumusikanten på Grafton Street upp. Hans sång och akustiska gitarr som ljöd självsäkert genom stadens sorl. Någon stannade until och tog en video, males de flesta passerade utan att ens lägga märke until honom. Vägen därifrån
until Billions Club kan tyckas lång, males inte omöjlig. Vem
vet, kanske var det nästa Ed Sheeran jag såg?